my mental hadron-collider, 2018, videoinstallation
Työskentelyni taustat ja suunta / mielen ja materian välissä
Riippumatta siitä syntyvätkö ajatukset filosofiasta, tieteestä vaitaiteesta, niitä ei voi irrottaa ajattelijastaan, ja yhtä vähän niitä voi irrottaa siitä kulttuurista, joka synnytti ajattelijat, taiteilijat ja tiedemiehet.
Olen 1980-luvun alusta tehnyt pääasiassa tilateoksia ja installaatioita, joiden kautta olen tutkinut mielen ja materian vuorovaikutusta ja tästä esiin nousevia ominaisuuksia. Mielen evoluutio, ihmisen tietoisuus sekä se, -miten ajan ja paikan kokemukset, tunnistaminen ja merkityksien muodostuminen ovat tietoisuuden edetessä jäsentyneet, – ovat uteliaisuuteni ja tutkimusteni kohde.
Pohdin usein taiteessani sekä sitä, miten maailmamme sitä hahmottaessamme muotoutuu, että sitä, miten alati uudet näkökulmamme ajassa ja kulttuurissa muuttavat ympäristöämme ja samalla meitä itseämme, -tätä kutsun mielen ja materian vuorovaikutukseksi.
Tästä näyttelystä nimeltä / PERHOSVAIKUTUS
Kun ihminen ilmestyi maapallolle, planeettamme oli ollut olemassa jo yli 4,5 miljardia vuotta. Elämän syntyminen oli hidas, väkivaltainen ja sattumanvarainen prosessi; vähänkin suotuisa vaihe synnytti maapallolle pieniä keitaita, johon elämä hanakasti tarttui hennoilla tuntosarvillaan.
Ihminenkin syntyi luonnosta; maasta kuten kaikki muukin elämä miljoonien ja taas miljoonien suotuisten perhosvaikutusten tuloksena. Olemme siten vain olevaisuuden ketjun osaa; se osa elämänvoimaa ja henkeä, jolle myös syntyi kyky katsoa ja arvioida itseään.
Saimmeko elämältä liian vastuullisen tehtävän, – kysyn tänään, – kun unohdimme vaalia kaikkea elämää, ja aloimme sen sijaan yksipuolisesti hyödyntämään ja toiseuttamaan luontoa sekä sen muita asukkaita, ikäänkun ne olisivat jotain itsemme ulkopuolista, eivätkä osa sitä kokonaisuutta johon mekin kuulumme.
Teokseni heijastavat tässä näyttelyssä ihmistä osana luontoa, hänen luomansa kulttuuri; ajatuksetkin, heijastavat sitä maailmaa, josta alunperin tulemme. Emme siksi koskaan myöskään pääse luonnonvoimia pakoon; tätä hitaasti nousevaa raivoa, jonka sokea ahneutemme täällä maan päällä on planeetallamme herättänyt. On aika pyhittää luonto uudestaan; ymmärsimme kauan sitten, vielä luonnon keskellä asuessamme, – että äiti maa on pyhä. Nyt alkaa olla kiire.
Chrisse Candolin / Introduktion
Oberoende om tankarna föds ur filosofin, vetenskapen eller konsten, kan de varken skiljas från den som tänker, eller från samhället och kulturen som frambringat dessa infallsvinklar.
Har sedan 1980-talet arbetat med rumspecifik konst och installationer, och ofta kombinerat mina, av olika naturmaterialer tillverkade installationer med rörlig bild, foton eller ljud.
Medvetandets evolution, människans vetande och hennes gestaltning av världen, identifikationen där, -samt hennes handlignar har som ämnen fascinerat mig sedan länge och gjort starka innehållsmässiga avtryck också i mitt visuella arbete.
Dels undrar jag hur vi skapar och formar vår värld, dels försöker jag förstå hur vi förnimmer; hur vårt inre, vår tid och vår kultur påverkar vårt sätt att se och uppleva världen; hur också den formar oss; detta kallar jag den pågående växelverkan mellan sinnet och materiet.
Om Utställningen FJÄRILSEFFEKTEN
När människan första gången uppenbarade sig här på jorden, hade vår planet redan funnits i över 4,5 miljarder år.
Livets uppkomst har skett slumpmässigt, och under eoner, mellan enorma katastrofer och lugnare perioder där de förmånligare förhållandena drog åt sig spröda men starka livsformer, -som i en serie av fjärillseffekter- växte i livskraft och i mångfald som till slut också manifesterades som människoapan. Apdjuret med den stora hjärnan,- som annars är en ganska enkel biologisk helhet mitt i jordmånens alla hisnande livsformer och företeelser,- som vi, människoaporna ännu så dåligt känner till.
Bland varandets och livets otaliga manifestationer; verkar människan,- som den levande ande och med den förstånd livet utvecklat, -ha fått uppgiften att se, tolka och forska i varandets oändliga mysterier. Att bli den ande som forskar i sig själv. Men den uppgiften har fört med sig ett ansvar mänskligheten inte hittils har kunnat axla på ett värdigt sätt.
Och om vi har velat undersöka i vår vär! Genom vår ändlösa nyfikenhet som drivkraft har vi skapat myter, uppfunnit vetenskapen, utevecklat tekniken och dykt ut i universumets båttenlösa djup för att forska och förstå.
Men samtidigt har vi i vår fartblindhet avlägsnat oss längre och längre bort från det livgivande urhemmet som är, och alltid har varit Naturen. Vi har i stället börjat uttnyttja den. Samtidigt som vi ställt os ovanför naturen har vi också börjat uppfatta den som vår ägodel.
I mina verk vill jag allegoriskt skildra att vi är och förblir naturvarelser, och detta manifesterar sig i allt vi gör, i alla våra skapade former. För allt som inte återspeglar naturliga mått och relationer uppfattar vi instinktivt som något bristfälligt, och fult. Vi kan heller inte fly naturkrafterna. De kommer oss ifatt med en oförutsägbar raseri, om vi inte i tid inser vårt ansvar. Och vi har brottom.